Flera sidor

Mina damer och herrar, här ääääär teeeeeeateeeeern!

Så lät det i på bänken brevid sandlådan när jag hade samlat ihop tillräcklig med barn som skulle titta och lyssna på mig. Repertoaren var blandad, allt ifrån Mitt sommarlov till Lattjobolaget Pling&Plong, och ibland hade jag scener med från gamla, svenska långfilmer som ingen (inte jag heller) förstod.

På den tiden (i början på sjuttiotalet) så fanns det avlönad personal runt om i kommunens lekparker. De var där varje vardag hela sommaren från kl 8 till 16 och på torsdagarna dök Marianne upp. Hon kom med sin röda galonsäck och hällde ut klä-ut-kläderna på asfalten och lät oss ta för oss. Marianne var en fantastiskt dramapedagog även om vi bara såg henne som en underbar fröken, och hon gjorde livet så mycket roligare för mig. Jag följde med till hennes barnteatergrupp i Studio Westmannia och fortsatte där till sena tonåren.

Sedan började jag i vuxengrupper och har på så sätt fått utlopp för min kärlek till röst och rörelse. När jag läser eller hör när människor beskriver "att om de inte hade haft det ena eller andra att syssla med" (ofta handlar det om teater) så vet de inte vad det hade blivit av dem.

Är det bara knäppisar som blir kreatörer, eller är det omgivningen som är konstiga med sitt "normala" beteende och måste roas? Och om man kan lära in det normala, är det då också möjligt att habiliteras till att bli estet?

Jag uppfattas nog inte som normal av vissa även om jag lever som en typisk Svensson, men det har jag också tränat på sedan jag fick mitt första barn. Att efterapa andras verklighet är vad jag gör varje dag och jag har blivit en mästare på att bete mig, att inte börja sjunga eller spela upp sagoscener närsomhelst. Det är också helt klarlagt att man inte ska hålla på att leka när man är vuxen, fast för det mesta skiter jag i det.