Man undrar

Marianne och jag simmade på varandra häromdagen. Vi hejade som vanligt på genom att göra våran grej. Det är ingen highfive och krocka näve-ritual, utan vi sjunger helt enkelt samtidigt en vers om varandras namn, hur fula de är, i cirka sju sekunder därefter kan man börja prata.

Hursomhelst stod vi och trampade vatten och småsimmade lite och förhörde oss om läget. Jag talade om att jag hade bloggat om henne, om den gången hon blev förnärmad i en annan bassäng och vi skrattade och glömde bort att vi var i en motionsimningsbana, men kom på det när vi fick arga blickar av förbisimmande. Då tittade vi på varandra, spärrade upp ögonen och började asgarva som om vi var fjortisar igen. (här följer det blogginlägget) http://kazanna.blogspot.com/2007/01/det-r-inte-alltid-man-knner-igen-folk.html

Då man nästan enbart träffar gamla vänner av en slump vart femte eller sjunde år så finns det så mycket frågor, men det är oftast samma som man undrade förra gången man ställer. Man granskar i stället blicken hos henne/honom och tittar efter de bekanta gesterna och blir nöjd när allt är som det ska, det vill säga att person ifråga är sig lik. Sen efteråt när man har skiljts åt kommer man på allt man skulle ha frågat om.

Undrar om jag fortfarande är bekant för andra.
Eller tycker de kanske att man är alldeles för bekant och hade hoppats att man hade förändrat sig. Kan det annars vara så att de i stället för (som jag brukar tänka och läsa in andra), fullkomligt skiter i en och vill gå/åka/simma/cykla iväg och hoppas att vi aldrig mer råkas. Sånt vet man ju inte.