Det är inte alltid man känner igen folk

Anne simmade fram och tillbaka och riktig njöt i bassängen. Plötsligt fick hon syn på en man som lekte med sina barn på den andra sidan om motionsimningbanans markering och reagerade på hur lik Kenta Stenberg han var. Hon funderade på om det verkligen kunde vara han, men slog ifrån sig det eftersom han inte hade kunnat blivit så gammal och gubbig.

Efter att hon lagt ännu en längd bakom sig kunde hon inte låta bli att titta mot mannens håll igen och nu blev hon verkligen tveksam. För att utesluta att det var Kenta Stenberg som blivit en/såg ut som en gubbe, simmade Anne försiktigt mot mannen och barnen och försökte se oberörd ut.

- Akta nu så ni inte stänker ner tanten! skrek plötsligt mannen förmanande till sina barn när Anne närmade sig. Hon såg då att det verkligen var Kenta och försökte snabbt men värdigt att simma undan så att han inte skulle känna igen henne.

Detta berättade Anne för Kajsa som hon var och hälsade på häromkvällen, eftersom Kenta Stenberg och hans sambo sedan många år ingår i Kajsas bekantskapskrets. Kajsa och hennes sambo var i helgen på visit hos Kenta och hon frågade då om badhushändelsen.

- Ja, men jag trodde det var en tant!

- Och hon trodde att du var en gubbe som liknade dig!


(Jag fick i min tur höra detta i kväll av Kajsa och frågade henne om hon trodde att det var okej att jag skrev om Anne och det gjorde hon. Om Kajsa har jag skrivit åtskilliga gånger tidigare på andra bloggar, men det är helt andra historier.)


Kenta Stenberg och jag gick för övrigt i samma klass ända upp till nian. Han var en snäll och söt kille som fuskade sig i genom hela högstadiet genom att charma alla i hans väg (särskilt fröknarna). Det var bara han som fick skriva proven en vecka eller så efter utsatt datum, eftersom han hade varit "sjuk". Han fick till och med göra skrivningarna i det enskilda lilla grupprum som alltid låg vägg i vägg med huvudklassrummen. Då hände det att han drog upp sin tröja, så att man fick se att han hade stoppat in boken innan för jeansen och så flinade han och vi tjallade såklart aldrig.

Kenta Stenberg blev också alltid rädd för mig och trodde på allvar att jag var en häxa eller blivit sinnesjuk när jag skulle skicka ett sudd eller något till honom och gjorde en speciell min. Den grejen hade jag kört med sedan lågstadiet och det var alltid lika roligt.


Men Anne gick inte i vår skola, och Kenta var inte med i vårt gäng "efter-plugget". Fast då när vi var tonåringar visste ändå alla killar vem Anne var, ty hon förtrollade dem alla. De kände sig som Tarzan när hon var i närheten, och Einstein med för den delen, för Anne var så ljuvligt ovetande om saker (trodde de). Killarna fick förklara poänger och sanningar för henne och brukade skratta med mörkare röster än vad de egentligen hade när hon svarade fel på självklara frågor.

Anne var heller aldrig gnällig och jobbig som vi andra kunde vara. Hon talade alltid med en mjuk stämmma och tittade på killarna med halvt nedslagna ögon när de var i närheten och när de inte var i närheten så sjöng, busade, hade hon ljud för sig och gjorde grimaser men det fick killarna aldrig se. De såg den underbaraste av de underbara och vi tjejer såg och upplevde en smart tjej, (som faktiskt lurade alla) med sjuk humor och en fantastiskt sångröst.

En sommar fick Lyckos-Anne en språkresa till England av sin hårt arbetande moder, men kände inte alls för den som vi andra skulle ha gjort.


- Jag vill inte till något djävla Isle of Wight, jag vägrar! Anne stampade verkligen klackskon (pumpsen)i asfalten och stirrade på oss.

- Ja, men tänk vad kul du kommer ha det! Träffa folk, killar...

- Jag kommer vara tvungen att bo hos någon djävla töntfamilj, plus sitta i ett skitklassrum och prata engelska hela dagarna. Nej, jag vill vara hemma med er!

- Men vi kommer ju inte göra något särskilt, jag ska på semester med familjen och sen är det ju det vanliga.

- Ja, men var glad för det! Parken, festerna, gänget!!!

Vi kom inget längre här, hon ville inte åka, men blev i alla fall lite gladare när hennes mamma berättade att hon skulle få köpa en massa nya kläder inför resan. År
nittonhundrasjuttioåtta skulle fortfarande jeans vara supertajta och ha "stuprör" nedtill i benen, men hur vi än letade så hittade inte Anne ett par som var tajta nog.

- Äh, jag får ta de här. De är i alla fall snyggast hitills, sa hon. De kommer nog bli bra med långkalsongerna under.

Det blev inte bara ett par långkalsonger som tajtade till de där jeansen. Anne hade två par under hennes nya byxor när hon använde dem, annars satt de inte snyggt menade hon. Vi i tjejgänget brevväxlade mycket med henne under den första tiden av hennes vistelse och då klagade hon alltid på allt och alla. Sedan kom breven mer sporadiskt och var betydligt kortare än de andra, och i dessa stod det mest "har inte tid nu, ska och iväg och bada med X och Y som är från Göteborg och är assnygga", eller "haha, har ni kul i gamla Parken?".

Sen växte vi upp och ifrån varandra som man brukar.
Senast jag träffade Anne var på Kajsas fyrtioårsfirande och sist jag partade med Kenta Stenberg var när vi hade 25-års jubileum från nian. Fast vi brukar alltid hälsa till varandra genom andra, sånt som man brukar göra när man blir tant och farbror.