Missljud

Vi tog som vanligt vägen genom parken på väg hem från stan.

Utpridda kastanjer som vi funderade på att plocka hem för att rosta och färgglada löv som gav hopp om hösten, tog vår uppmärksamhet tills vi hörde det välbekanta oljudet iform av gläfsande och gapande som så många gånger förr brukade störa friden i omgivningarna däromkring.
I slutet av samma park kunde man se dem. Vivv-vovvar-jyckarna som brukar sätta skräck och ge rysningar åt ett halvt kvarter med sina hesa och gälla papillonstrupar var ute för att rastas, men den här eftermiddagen var det något som inte stämde.

Ty, damen som höll i kopplen till de tre hundarna var inte Tanten med Sjömansmössan, utan en gumma på närmare hundra år som med bestämt ströpplande tog sig framåt med sin rollator.De små djuren hoppade och skuttade framför och omkring henne, de skrek och skällde (fast kalla det skälla skulle vara en komplimang till dem och en förolämpning till "riktiga" hundar) och de försökte göra sitt bästa för att trassla in och till det så mycket som möjligt för sin pseudomatte.
Jag kanske borde förklara på en gång att jag är djurvän, men på samma sätt som att man inte kan älska alla människor, förhåller jag mig rätten att känna agg inför dessa jyckar.

Okej, okej jag vet att många skulle hävda att det inte är hundarnas (eller vad det nu är för slags djur det handlar om) fel, utan att det är ägaren som har uppfostrat dem till vad de är. Men det orkar jag inte tänka på varje gång jag går förbi Tanten med Sjömansmössans uteplats och den små monstren kastar sig mot staketet, bjäbbar och skriker ikapp så att frigolit mot fönster är en symfoni jämfört med detta missljud, på gränsen till sanitär olägenhet.
Vi tittade skeptiskt på scenariot där i parken. Terroristdoggarna ute på huliganwalking med en som när som helst riskerade att halka på de hala löven som låg runt hela parken, en som inte skulle vara särskilt behjälpt med en rollator om olyckan var framme och vi undrade varför just hon och var originalTanten höll hus.

En kort tid efteråt fick vi i alla fall veta att den närapå sekelgamla damen var mor till ägaren av Tiffyn, Fiffi och Lilla Vickevire (de heter säkert inte så, men de ser ut att göra det) och var hundvakt åt dem, då hennes dotter(!) låg på sjukhus.
Att sedan Minny blev något av en hjälte och ett samtalsämne för kvarterets övriga tanter en lång tid framåt är en helt annan historia, men den har i alla fall med hundkräken att göra.

Detta var en gammal blogg, betraktad och nedtecknad i slutet av oktober 2005.

Den gamla kvinnan på nästan hundra, är fortfarande hundvakt och man vet inte hur det är med hennes dotter, Tanten med Sjömansmössan. Däremot antar man hur det är med jyckarna då man fortfarande hör och ser dem, men mer ljudliga och aktiva än vanligt. Man tror att de är i ett kaotiskt tillstånd av saknad, makttriumf (över att som knappt 20 kg tillsammans lyckas dra omkull sin mattes mamma) och har bådande halskatarr. Jag gillar dem fortfarande inte.