Man övar sig

Man skriver av sig. Man skriver för sig.

Man skriver för att om man skulle prata om allting som kommer upp i tankar, så skulle folk bli trötta. Det blir de i och för sig i alla fall ibland och jag på dem, men det är väl som det ska vara.
Jag beundrar Povel Ramel, Ulf Lundell, Gustaf Fröding, Stefan Sundström, Evert Taube, Louise Hoffsten, Olle Adolpson, Eva Dahlgren, Beppe Wolgers och några andra svenskar som kan/kunde konsten att skriva.

Det är inte lätt att sätta ord på situationer, känslor, personer och frustationer och få det till en liten berättelse, (även om det egentligen inte är meningen från början) men de har lyckats och gjort att vi andra kan läsa och eller lyssna och tänka "hur kan han/hon veta hur jag känner det? Det är som om det är skrivet om mig."

Man ska kunna känna smaken, doften och hur "huvudpersonen" i texten verkligen mår i en text. Man ska vidare kunna se med samme persons ögon hur den dunkelblå, vindstilla fjärden vilar, eller känslan hur det är att samla på stenar och tro att man äger en miljon stycken och hur möjligt det är att känna sig nästan som i reklam, ibland.

Detsamma gäller i teaterns värld, där skådespelarna och regissören tolkar en bra text. Man är med i pjäsen, det är inte på låtsas. Smärtan, glädjen, sorgen och ilskan finns i mig lika mycket som i figurerna på scenen och man går hem och tänker till. Man kan även tänka till när det gäller ödmjukhet. Det är en lång resa under tiden man ska lära sig det.Jag känner att jag är på god väg, men då och då möts jag av olika hinder som gör att jag inte känner tillräcklig tacksamhet, glädje och spontan lycka, men det är ju mänskligt tröstar jag mig med.

Man kan inte jämföra lidande, men ibland kan man uppleva att just sitt eget är värst och det kan hjälpa en att komma vidare om man förstår att man lärt sig något, kan skaka av sig det när man har "lidit klart" och gå vidare mot nya lyckosamma händelser utan bitterhet. Ty, de misstag och lidanden man utsätts/utsätter sig för har alltid en betydelse. Men framför allt har alla roliga, lyckliga och trevliga saker också det. Jag försöker spara och tänka på dem mer ofta än att älta mina misstag jag gjort och hur ont jag har haft det då och då under åren.

Det är som sagt en lång resa under tiden man ska lära sig tacksamhet och ödmjukhet, men eftersom det för mig är en del av meningen med livet så fortsätter jag att öva mig.
Till exempel genom att tänka på att det inte lönar sig att vara ilsken på banken för de lät bli att stoppa en autogirering som de lovade. Tolvhundra kronor som jag kunde ha gjort betydligt mycket roligare för har försvunnit och det är en övning i sig att breathe in and breath out och tänka på att det kan bli en vår med fantastiska gröna färger.