Barn och ungdomar

Jag satt ännu en gång och bläddrade i mina gamla pärmar från tiden då jag jobbade på den suveränaste förskolan som fanns och blev som vanligt varm och glad.
Där jag arbetade så dokumenterade vi barnen dagligen, både genom att skriva om var och en och även ta mycket bilder på dem. Hur som helst så hittade jag ett par sidor där jag undrade vad barnen var rädda för och en pojke svarade följande:

"Jag är rädd för arbetare för att de hackar sönder så att det blir kolsvart i i väggarna. Och där trivs det spindlar."

En flicka tyckte så här:
"Spöken...alla spöken och häxor är jag rädd för!
Fast mest de som säger BUÄÄH!
De är i garderoben på kvällarna och i ett vanligt spökrum på dagarna"

En annan pojke var rädd för mördare.
"De är hemska och kan mörda folk med knivar. Jag brukar tänka på mördare när jag tittat på bilder i huvudet. Då blir jag rädd och gömmer mig under täcket. Och sen dödar jag honom med min låtsaskniv, då försvinner han.
Mördare är vita i ansiktet och så rinner det blod från händerna"

Och när jag sen frågar honom om han tror att mördare finns på riktigt så svarar han:
"Ja, fast bara i sagorna och i TV"

Jag minns när man själv var barn och trodde att allt möjligt fanns i garderoberna eller under sängen på kvällarna när man skulle sova. Jag gömde mig liksom pojken under täcket och gjorde "andningsfickor" där jag tog luft då och då.
Men på dagarna försvann allt det "kvälls-otäcka" och jag var bara rädd för stora killar som kastade sten.

Idag är jag rädd för det mesta som händer och sker för att det är verkligt och inte försvinner som häxor och spöken gör bara för att det blir dag och ljust.
Är rädd för att en del människor håller på att sluta bry sig och resignerar för att de "inte kan göra något" och tänker på att det inte borde få pågå.

När jag var barn gick de vuxna i vår kvarter med en lista där det stod att en speciell mamma inte skulle få ha vårdnaden om de fem barnen som bodde hos henne. Man hade särskilt betonat den fysiska misshandel man hade sett, i synnerhet den då modern jagade något av barnen på den allmänna fotbollsplanen med en piskkäpp i rotting. Men det hjälpte inte. Ty, när ”det sociala” hade gjort sitt hembesök så kunde man bara konstatera att barnen hade en god uppväxt miljö, där var det helt och rent och de verkade mycket välskötta.

Man ville nog heller aldrig lyssna på att de två pojkarna och tre flickorna blev inlåsta i sitt rum och att modern skruvade ur säkringen till samma rum när hon gick ut på dans. Den äldsta brodern som var sex år yngre än sin yngsta syster, fick byta blöjor i mörkret bäst han kunde.

Det här tänker jag på ibland och undrar hur det fick gå till på det viset. Visserligen var det tidigt sjuttiotal, men samtidigt välfärd i Sverige och vi bodde i "bättre" område men jag tänker ofta på att det var mina lekkamrater som var "barnen" och att jag kunde inte kunde rädda dem.

Samma maktlöshet känner jag även omkring dagens barn. Alla förbannade indragningar, från BB till skola. Tänker man inte på att det är morgondagens vuxna man dealar om? Hur vågar man äventyra samhället med att inte bry sig om dem som ska ta över?
Man säger att det inte finns tillräckligt med resurser.
BRIS blir nedringda av förtvivlade barn och ungdomar varje dag och kan bara rekommendera dem att vidare ringa till BUP, Polisen eller Soc, men där är det inte säkert att det finns tillräckligt med personal och/eller medel till att hjälpa till den dagen eller nästa vecka eller månaden som följer.

Det är vidrigt att så många kompisar (för man säger inte lekkamrater nu förtiden)
till några lite mer lyckligt lottade barn ska behöva må dåligt idag.

Jag tycker att vi så kallade vuxna ska ta och totalreformera vårt samhälle och det omedelbart! Vi borde ut och demonstrera tillsammans över partigränserna, göra revolution, göra vad fan som helst. för annars kommer det inte finnas så många funktionella vuxna kvar i framtiden.

Bara ännu mycket argare, ledsnare, grymmare och desillusionerade människor i det ännu mer störda miljöklimatet som vi lämnat över till dem.