Bilder och regn

Det föll ett mjukt regn i eftermiddags. Jag cyklade ner på stan för att göra några (som pappa Sven brukar säga) "tjänsteförättningar", dvs man har en del ärenden för sig jag och jag tyckte att det var riktigt skönt väder ute. Inte för kallt, inte för varmt, inte för störtregnigt utan bara lätt, lätt.

Då jag nyss hade varit och lämnat in negativ för kopior på Korthuset, såg jag Konstmuséet framför mig när jag kom ut från affären och
tänkte: "ja, nu drar jag ner dit och kollar på planscherna!"

Varje år har Konstmuséet utförsäljning av bilder och planscher och man kan göra riktiga kap ibland. De börjar sälja fynden till stadens årliga "Kulturnatt", men man behöver inte vara där just den natten eftersom de lägger ut alstren allt eftersom.
Jag cyklade efter ån med det fortfarande lätta och mjuka regnet i ansiktet och log för mig själv när jag tänkte på vad jag skulle hitta för snyggt därinne. Jag log hela vägen in till receptionen där det satt en huttrande kvinna med kofta som tittade på mig och på sin klocka. Jag sökte med blicken på det vanliga stället där planscherna brukade vara, men det fanns inga där.

- Hejsan! Jag tänkte titta på planscherna.
- Det finns inga.
- Tog de slut så fort i år?
- Nej, dem har jag kastat. Jag bar ner alltihop till i källaren häromdagen.
- Näeeee...?!?
- Schooo. (Jo)
- Men inte har du väl kastat dem, varför då?
- De låg ju bara här och skräääpade, så här stoora var de och ingen ville ha dem.
- Kan inte jag få gå ner och titta?
- Nej, de är borta.

Vad tyst jag blev. Och rådlös. Trodde inte mina öron.

- Finns det inte någon kvar? Jag kunde inte komma på Kulturnatten och det brukar finnas kvar massor av planscher kvar, flera veckor efteråt. Jag hörde hur gnällig och besvärlig jag lät och telefonen brevid henne började att ringa, men hon struntade i att ta samtalet och jag hörde ett hastigt förlåt.

- Va?
- Ja, förlåt då, för att jag kastade dem.
- Ja, alltså...
- Vad heter du? frågade hon plötsligt och tittade över glasögonen. Ja, jag tänkte att om jag skulle hitta något så kan jag höra av mig till dig.

Jag talade om vad jag hette och började snabbt att rabbla mitt telefonummer, men blev genast avbruten.

- Nej, jag tar adressen i stället, så skickar jag.
Hon fick adressen medan telefonsignalerna ringde och ringde, för hon struntade fortfarande att svara.
- Sörru, då vi är ju nästan grannar, sa hon medan hon skrev. Då har du postnummer 123 45! Hennes ansiktsuttryck såg ut som att hon hade vunnit på hästar.

- Schaa, men då säger vi så. Så fort att jag hittar något så skickar jag det till dig. Nu log hon med hela ansiktet.

- Ja, det vore fantastiskt snällt. Jag log jag med.
Tanten drog koftan tätare om sig och tittade en än gång på klockan, sa att hon snart skulle få stänga och så svarade hon äntligen i telefonen.

Jag gick ut till cykeln och fick sedan strofen "där våta löven far, där våta löven far" från Uffes låt "Rom i regnet" i huvudet en bra bit på vägen medan jag trampade hemåt...