Sätt att umgås på

Tydligen har vi långsamma farväl i vår hall.
Det menar i alla fall en iakttagare och anser att folk (läs vi andra i familjen) blir dramatiska, maniska, hej-å-hå-iga, vemodiga och allmänt dryga när våra gäster skall gå hem. Den som brukar iakttaga och stå och trampa är min äldsta dotters pojkvän, han tycker att när man har knytit skorna så är det väl läge att dra och inte stå och flamsa i minst fyrtiofem minuter.

Joc, jag vet att vi brukar komma på vad vi gjort de sista dagarna och göra dessa situationer till sketcher som varar i en kvart istället för att bara berätta om dem tidigare under kvällen/dagen. Eller att vikt- och utseendefrågor brukar dyka upp här och bli till en liten diskussion om hurvida det är självfall eller rakt hår som är snyggast. Vidare är jag fullt medveten om att det Saltkråkanavsnitt där man har en grimastävling och där Vesterman vinner (men det gör han ju inte i slutändan, det gör Malin) har påverkat oss mycket och att hallen, speciellt vid avsked, är ypperligt anpassad för sådana lekar/tävlingar. Att också folk har tendenser att pratsjunga och samtidigt ta ett par danssteg är något som vi (läs jag) har med oss från pappa/morfar Sven. Man säger inte bara tack och hej där heller när man ska gå hem, så lätt går det inte till. Nej, först måste det skämtas/tacklas in i väggar/pickas i sidor och sedan kramas.

Jag har funderat över varför det överhuvudtaget uppstår sådana här hallscenarier och det kan mycket väl bero på att vi inte börjar att umgås förrän vi ska till att gå, alltså när vi står i hallen. Det betyder att under själva fikande eller middagsintagandet så säger man en del men inte allt, utan spar det liksom till hallen och gör det till ett mycket långsamt (och onödigt för en del) farväl.