Varför tycker man om vissa låtar?

Året var 1977, man var femton år och lyssnade bland annat på Ugglas album "Varför ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt", och gillade pop, rock och disco. Man hatade dansband. Hatade.

Låtarna "Vad har du under blusen, Rut?", " Nu är jag hemma, stannar här hos Emma!" (Emma var det f ö ingen som hette 1977, förutom gamla tanter), "Du gav bara löften", "Aj, aj, aj det bultar och det bankar" och "Hallå du gamle indian!" hade nött etern i flera år och ofrivilligt var man med och trallade med emellanåt då radion där på stenen i stugans trädgård spydde ut låtarna i brist på annat.

Så plötsligt dök den upp från ingenstans kändes det som!
Låten som hela Hammarby Minigolfbana (bangolfbegreppet var inte uppfunnet ännu) med dess coola människor börjar nynna med i, och inte bara nynna med förresten utan också sjunga med i, himla med ögonen med, bli kär med, vad-du-vill-med:
G U E N E R I N A, med Paul Paljett!

En skittext kombinerad med en skitmelodi kom att bli en låt som hela Sverige (åtminstone i genomsnitt)blev besatta av. Jag vet inte vad det var med just den, kanske var det bara så att ingen av alla dessa dansband var inblandade i låten. Inga Thor-Leifs, Schytts, Cliff-Birgers, Jigs eller Per-Arhnes hade lagt sina slibbiga fingrar emellan, utan det var bara Paul Paljett rätt och slätt.

Vi sjöng den tillsammans upp till stenarna där vi smyrökte, vi trallade Guenerina medan vi spikade bana 9 och senare också då vi tömde våra TT vid cykelställena och blev lite småkära då basgången i melodien ändrades mellan vers och refräng och ekade mellan Ringköp och HMGK´s väggar.

Fast egentligen var det inget vi pratade om.
Vi snackade mera om 2, 4, 6, 8 Motorway som låg på listorna med Tom Robinson Band där vi gjorde om titeln till 2, 4, 6 8 Råbyleden eftersom det passade så mycket bättre, och att "Sheena is a punkrocker" med The Ramones var cool som fan. Guenerina med Paul Paljett var egentligen bara en parantes men en intressant sådan, eftersom även de mest svårflörtade ungdomar i mellan och -storstäder hade fastnat för just den i vimlet av alla låtar och influenser.

I afton råkade jag av en händelse på den igen och var snabbt tillbaka till 1977 och blevo lika hänförd/äcklad som för tjugonio år sedan. Jag försökte känna efter vad låten egentligen hade, men kom fram till ingenting, ingenting förutom en häftig basgång som möjligtvis kan bidraga med lite rysningar men så skämdes jag. Ty basgångar och rysningar kan enbart Stanley Clark bidraga till, så Guenerina med Paul Paljett måste ha haft/har något annat, men jag kan absolut inte komma på vad.