En liten tradition

Aj, oj, fan, men åhh är vanliga uttryck Erikos och jag använder oss av. Vi snubblar, skrapar upp oss, tappar grejer och stöter emot saker. Det djävlas för det mesta, men vi har lärt oss att det oftast kommer regn efter solsken, eller om det nu är tvärtom. Vi har kommit på att vi brukar få belöning efter all djävelskap som drabbar oss.

Erikos och jag har också en tradition då vi åker till Skansen och beskådar samt är delaktiga i den riksbekanta allsången. När det allra sista programmet för säsongen går av stapeln då brukar vi vara där, då finns vi på första parkett! Ibland är första parkett längst fram vid scenen, upptryckta mot ett kravallstaket med arton tusen människor i ryggen, eller så är det på en bänk, tjugoåtta rader rakt ut till vänster från scenen. Som i tisdags.

Vi hade (läs jag) köpt ett Stockholm a la carte paket där inträden till diverse muséer, gratis kommunikationer (buss/T-bana/djurgårdsfärjor) och en natt på hotell ingick. Det blev Hotell Alexandra, ett kyffe på Magnus Ladulåsgatan, på härliga Söder som fick bli vårt härbärge. Standard, komfort och lyx var inget man direkt tänkte på när man steg över tröskeln till rummet. En säng, ett sängbord med den obligatoriska bibeln, en jättesänglampa på samma bord som inte fungerade, en tv med flimrande bild, en rumstemperatur på trettiofyra grader och ingen extrasäng.

Eller jo, vi hittade den extra sängen under den riktiga sängen och för att få ut den måste man flytta på det tunga sängbordet och den lika tunga lampan ut i den i närmaste obefintliga hallen. Man kunde öppna badrumsdörren för att få det lättare att andas, det var därinne ventilationen fanns menade den (o)trevliga portieren när jag ringde till receptionen.

Vi domnade bort omkring kl två på natten för att sedan dra oss mot Skansen ca sju timmar senare. Björn Skifs skulle närvara, liksom Lill Lindfors och Charlotte Perelli och vi själva var så på G som man kan bli. Att det sedan kom att bli en av de varmaste dagarna i Skansens historia är en helt annan sak, och att jag fick stå vid sidan om Arne Weise när han sjung-pratade "Stockholm i mitt hjärta" i en fåtölj två meter upp i luften och bli filmad av Erikos är en annan.

För att vara helt sanningsenlig så pallade vi inte trycket i år.
Vi drog hem halv fem och sällskapet bakom oss, på den tjugonionde bänken, undrade: "Ska ni verkligen ge upp nu när ni har väntat hela dagen" och vi svarade att "ja, det ska vi för att vi håller på att få solsting". Jag nämnde aldrig att jag hade lust att kill all the fucking idiots som satt med sina medhavda och uppfällda paraplyer för det eventuella regn som SMHI hade varnat om. De använde dem smidigt nog som parasoller i den gassande solen och naturligtvis såg man nada scen om man inte reste sig upp och hoppade samtidigt.

Men inte var vi ledsna för att vi fick lov att åka hem, inte.
Tursamt nog hade vi varit på Gröna Lund kvällen före och varit inne i Spökhuset två gånger, (blivit mycket skrämda och förtjusta av diverse väsen, och själva gömt oss i olika vrår och dragit för gardiner omkring oss för att vänta in folk att skrämma) vi besökte det också det Lustiga Huset en gång, samt svingade oss i den där karusellen som har gungor som sveper ut över vattnet och sist men inte minst av en händelse hamnat på en riktig "första parkett" och fått sett Carl-Einar Häckner när han firade 10-års jubileum med sin Varité. Erikos fick bra videosnuttar, några bilder och en autograf av samme trollkarl/varitéartist och var så nöjd, trots att hon bara några timmar tidigare hade varit sur, ledsen och förbannad över hennes borttappade femhundring som bara försvann mellan Akvariet och sträckan mot Junibacken.

Efter många förvecklingar och missförstånd med diverse djurgårdsfärjor (då det i Stockholm a la carte-boken står en del saker som inte fungerar i verkligheten) så tog vi oss tillbaka till stan och Centralstationen. Svimfärdiga hoppades vi på att få åka med våra tågbiljetter, vi väntade oss i och för sig det värsta, ett "nähä, det går inte för sig och ni får vara så goda att vänta på ert 23.06-tåg och inte vara så korkade att ni hoppar på 17.36-avgången". Så sa aldrig konduktören utan han bara klippte biljetterna och undslapp sig ett okej.

Någon timma senare gick vi nyduschade hem till Hannifer och Jockus och tittade på Allsång på Skansen på teve i stället. Erikos vrålade något fulare än aj, oj, fan och men åhh när hon fick se Robert Gustavsson göra entre som Greger, och hon mumlade också något om att vi borde ha stannat kvaaaaar. Ganska snart mindes hon värmen och att vi nog inte hade stått ut ändå, och vi skrattade alla när Greger sjöng "Ta av dig kjolen" i duett med Lill Lindfors.