Dagar som gick

Den vanligaste sträckan är att man kör upp på E4:an efter Valbo Köpcenter, en annan väg från Västerås kan vara att krångla över Ockelbo (det gjorde vi ofta förr, eftersom min farfar ligger begravd där och brukade få en blomma ditplanterad en gång om året)men det har blivit enklare när nu motorvägen är så fint utbyggd, att bara bränna på och fara åt Hälsingland,

När man närmar sig Bollnäs så tornar De Blå Bergen upp sig, och det är när jag börjar se skymten av dem som mitt flinande börjar och på det viset sitter jag tills vi rullar in bilen på gården i Fredriksfors strax utanför Delsbo.
När jag kliver ur så kommer skrockandet, det speciella belåtna hälsingeskrattet som bubblar upp ifrån magen, och som ibland har väntat i åratal att få komma fram för det passar inte in någon annanstans än på den platsen där folk hälsar "Näj, män häjdå!" när man kommer, där folket har ens blod så det kan bli ett skrockande med lite gråt i, men mest lycka faktiskt.

Man hälsar tillbaka. Och kramas. Man får nyckeln till Gammelgården och tar packningen från bilen och går in i den mycket gamla byggnaden och tar emot friden.

I år var vi fyra som reste, två vuxna och två ungdomar som hann med mycket de tre dagar vi tillbringade i landskapet. Vi besökte konstnären Bror-Eric i Bjuråker, doppade oss i Dellen, shoppade i Glada Hudik (dit alla expediter och säljare borde skickas på charmkurs, eftersom man som kund alltid blir glatt och mycket vänligt bemött i alla butiker och serviceinrättningar), körde upp på Avholmsberget och såg ut över hela Dellenbygden och fick åskväder som mullrade mellan bergen på köpet, fick strömavbrott i Gammelgården i flera timmar som inte gjorde ett dugg eftersom vi tände ljus, berättade skrönor och lekte Pest eller Kolera.

Sist men inte minst besökte vi det sista av Svens föräldrahem i Hälsingland(se tidigare bloggar). Edänge låg som vanligt bedövande vackert och bara stenkast från älven Ljusnan och där tog vi bilder och jag sa till tjejerna att "tänk att här bodde morfar innan han flyttade till Västerås och se så lååång väg han hade till skolan!"

När vi åkte hem tystnade jag.
I många mil satt jag så och under tiden funderade min kära om jag skulle hitta hem igen eftersom jag tog en annan väg, och tjejerna bak i bilen låg och dåsade på kylväskan emellan dem och tog antagligen ingen notis över min tystnad.

Jag var på väg hem men ändå inte.
För jag är fysiskt bofast i Västerås, men själsligt i Hälsingland och så har det varit länge och kommer att förbli några år till. Under tiden får jag som vanligt tänka och trösta mig med att det ju ändå bara tar någon timme till E4:an norrut, mot bergen till.