Halleluja!

Ända sedan jag var barn har det okända intresserat mig, eller rättare sagt det andliga. Jag fick med ett helt kvarter ungar till söndagsskolan som anordnades av Pingstkyrkan i en lokal på Tomtebovägen. Där höll Farbror Gunnar och Tant Agnete oss i tukt och förmaning, kanske mer snälla än stränga förresten och vi kom och gick där i ca fyra år.

Jag blev uttagen till barnkören och nästan varje sömdag året om var jag med och sjöng och fick då och då sjunga solo.

Farbror Lennart som var någon slags kyrkvärd smög omkring oss med poliokrum rygg och väste: "Är du frälst nu?" Man sa alltid ja.
Det gick inte an att göra annat, för man hade sett hur sträng och besviken han brukade se ut annars.

Länge var min högsta dröm att få bli frälst. Jag bad och bad men inte mötte jag Jesus. Man sade så, att om man ber och lämnar sitt hjärta till Jesus så blir man frälst.

Nu var det inte så att jag tog den symboliken på dödligt allvar och funderade hur hjärtat skulle levereras, men det var något jag gjorde som var fel, det förstod jag.
Var jag inte tillräckligt snäll?

Mina föräldrar var inte med i församlingen, de hade aldrig varit religiösa, med de "lät mig hållas" med söndagskolan och kören men undrade ibland om det inte var otäckt med människor som talde i tungor och var förstås orolliga över om någon skulle försöka tvinga mig till att tro.
I sådana sammanhang brukade jag aldrig nämna Farbror Lennart.

En speciell söndag i samband med ett dop så skulle jag sjunga solo i verserna och resten av kören skulle komma in i refrängen. Det var en fruktansvärd sorglig sång som många av oss i kören hade gråtit till under tiden vi höll på att lära oss den.

Speciell jobbigt var det för mig, eftersom bara några månader tidigare hade min lillasyster varit nära att dö. Hon hade drabbats av struplocksinflammation och höll på att kvävas, då en kvicktänkt sjuksköterska på barnakuten räddade henne med sin broschnål som hon stack in i min systers hals, på det viset fick hon tillräckligt med luft för att klara hissfärden upp till intensiven. Min syster tillfrisknade tack och lov och fick komma hem efter några dagar.

Nåväl.
Till den här söndagen hade jag bett min mamma och mormor att komma och lyssna på den speciella sång som körledarna och några andra snälla vuxna hade bestämt. Mamma och mormor kom och jag såg dem sitta i bänkraden och se sig omkring för att till slut hitta mig. De nickade och log och jag kände mig så trygg. Jag minns att jag suckade lyckligt då jag knäppte mina händer och bad att: "Gode Gud gör mig frälst och mamma och mormor med. Få dem att förstå, käre Gud, att det var du Herre eller kanske Jesus, som räddade Ulrica från att dö"

Sen sjöng jag:
"När min lillasyster i från himmelen fick bud. Fastan sjuk, hon låg så nöjd och glad. Det blev tomt där hemma sedan hon gick hem till Gud. För att bo bland änglar i Guds stad."
Man får applådera i frikyrkor och efter den sången som hade många verser, fick jag stormande applåder, men det brydde jag mig inte om. Det ända jag tänkte på var om amma och mormor hade blivit frälsta och om jag också äntligen blivit blidkad av Jesus och på väg att bli frälst.

Mormor och mamma satt inte kvar i bänken, de stod nedanför scenen och såg arga ut. Jag blev tillsagd att komma ner, för nu skulle vi minsann åka hem.
- Varför då? undrade jag
- För att du ska inte vara här, sade min mamma och tog mig sedan i handen och gick med mig genom kyrkogången. Jag hann se Farbror Lennart som såg bister ut, och visste då att jag inte skulle kunna fråga min mamma och min mormor:

- Är ni frälsta nu?