Det var inte klokt så glad jag var över den röd-vit randiga och midjekorta täckjackan, Carina hade också en sådan.
Uppfarten till Pressbyrån lyste liksom upp där vi stod med våra cig och såg polkagris-coola ut. Man skulle se ut så. Helst skulle man ha en tändare i läderfodral runt halsen också eller ett rakblad. Rakbladssmycken som halsband eller i öronen var oerhört populärt ett tag både bland tjejer och killar, men det skulle bara sitta i ett öra, annars blev det bara mesigt.
Alla vuxna förfasade sig naturligtvis, det var ju den där djävla punkrockens fel, eller Alice Cooper´s, man kunde inte bestämma sig om vilket. Man förbannade också midjekorta täckjackor, för att man kunde få bestående njurskador på grund av dem. Jag fick övertala min mamma i veckor innan jag fick min åtråvärda, men att åka moppe utan hjälm i femtio km/h var det ingen som kom på förrän 1978.
När vi inte stod vid Pressbyrån på rasterna så gick vi längs den mycket tidigare, nedtrampade stigen ner till "stenarna". Där stod man och snackade, men framförallt rökte. Då var det modernt med cigarettmärket Bond och Prince-reklamen hade börjat att kännas ute, då de så kallade herrtidningarna på den tiden (SE, Fib-Aktuellt och Lektyr som regerade i Sverige) berättade om vad folk helst skulle röka och om alla orgier uppe i Dalarna på midsommaraftnarna. Sådana reportage räckte att skriva om enda fram till jul och alla killar ville till Dalarna.
De vanligaste namnen på den tiden var för övrigt: Lena, Eva, Susanne, Carina, Viveka, Maria, Annelie och dubbelnamn som Anna-Karin. Var man kille så gällde Stefan (Steffe), Thomas, Mats, Peter, Per, Christer, Ulf eller Kenneth, Mikael (Micke).
Nu kommer vi inte hitta de namnen på tonåringar förrän det gått minst två generationer. Det kanske är tur, det. Men å andra sidan måste också namn som Arne, Bernt, Sven, Ingvar, Gösta och Leif bli uppdaterade tidigare. Liksom Maj-Britt, Solveig, Berit, Ulla, Birgit och liknade tant och farbror namn. För alla namn blir typ retro efter ett par, tre decennium.
När jag var på stan häromdagen och kollade på kläder, så var det en affär som spelade gamla 70-tals klassiker hela tiden. Jag hade säkert minst ett halvt dussin plagg med mig in i provhytten, så det drog ut på tiden med allt provande och framförallt lyssnande.
Det var låtar från m i n tid, ju. Alla lunchlediga och/eller skolkande gymnasieflickor verkade tro att det var d e r a s musik. Man sjöng med Donna Summer i "Hot Stuff" och kunde texten på olika låtar och ropade: "Men Guuud, den här låten är så djävla bra"! om Bee Gee´s "Night Fever". Get yourself your own music för helvete, hade jag velat skrika. Detta är er föräldragenerations musik. Ni vet inte hur det känns att nästan sväva ut på moln efter att ha sett "Saturday Night Fever" på bio, för att dagen därpå gå och köpa soundtracket till densamma.
Att ni lyssnar och trallar på m i n musik skulle väl i och för sig vara kul om ni bara lät bli att göra den till er, som ni har gjort med de kläder som blivit mode igen. Det är ju v å r a gamla kläder, som vi en gång dissade och även om det nu har blivit mode igen så är det väl i första hand vi som var med som ikläda oss dem. Ja, ja, ni kanske bär upp dem bättre än oss 35-50 åringar, men det hör inte till saken.
För jag ska säga er... att så mycket roligt som j a g har haft i singoallablusar, tunikor och jeans tillsammans med ett par läckra boots, det finns inte. Vadå avundsjuk och patetisk?!
Hallå, det är min musik och mina kläder ni använder och jag tycker att det känns som om tjuvar rotar i mina byrålådor och stjäl mina saker, mina minnen...
Jag kom anyway ut ifrån samma affär med en svart blus och en röd långärmad top i en kasse. Ganska nöjd med min inåtvända diskussion med dagens ungdom.
Uppfarten till Pressbyrån lyste liksom upp där vi stod med våra cig och såg polkagris-coola ut. Man skulle se ut så. Helst skulle man ha en tändare i läderfodral runt halsen också eller ett rakblad. Rakbladssmycken som halsband eller i öronen var oerhört populärt ett tag både bland tjejer och killar, men det skulle bara sitta i ett öra, annars blev det bara mesigt.
Alla vuxna förfasade sig naturligtvis, det var ju den där djävla punkrockens fel, eller Alice Cooper´s, man kunde inte bestämma sig om vilket. Man förbannade också midjekorta täckjackor, för att man kunde få bestående njurskador på grund av dem. Jag fick övertala min mamma i veckor innan jag fick min åtråvärda, men att åka moppe utan hjälm i femtio km/h var det ingen som kom på förrän 1978.
När vi inte stod vid Pressbyrån på rasterna så gick vi längs den mycket tidigare, nedtrampade stigen ner till "stenarna". Där stod man och snackade, men framförallt rökte. Då var det modernt med cigarettmärket Bond och Prince-reklamen hade börjat att kännas ute, då de så kallade herrtidningarna på den tiden (SE, Fib-Aktuellt och Lektyr som regerade i Sverige) berättade om vad folk helst skulle röka och om alla orgier uppe i Dalarna på midsommaraftnarna. Sådana reportage räckte att skriva om enda fram till jul och alla killar ville till Dalarna.
De vanligaste namnen på den tiden var för övrigt: Lena, Eva, Susanne, Carina, Viveka, Maria, Annelie och dubbelnamn som Anna-Karin. Var man kille så gällde Stefan (Steffe), Thomas, Mats, Peter, Per, Christer, Ulf eller Kenneth, Mikael (Micke).
Nu kommer vi inte hitta de namnen på tonåringar förrän det gått minst två generationer. Det kanske är tur, det. Men å andra sidan måste också namn som Arne, Bernt, Sven, Ingvar, Gösta och Leif bli uppdaterade tidigare. Liksom Maj-Britt, Solveig, Berit, Ulla, Birgit och liknade tant och farbror namn. För alla namn blir typ retro efter ett par, tre decennium.
När jag var på stan häromdagen och kollade på kläder, så var det en affär som spelade gamla 70-tals klassiker hela tiden. Jag hade säkert minst ett halvt dussin plagg med mig in i provhytten, så det drog ut på tiden med allt provande och framförallt lyssnande.
Det var låtar från m i n tid, ju. Alla lunchlediga och/eller skolkande gymnasieflickor verkade tro att det var d e r a s musik. Man sjöng med Donna Summer i "Hot Stuff" och kunde texten på olika låtar och ropade: "Men Guuud, den här låten är så djävla bra"! om Bee Gee´s "Night Fever". Get yourself your own music för helvete, hade jag velat skrika. Detta är er föräldragenerations musik. Ni vet inte hur det känns att nästan sväva ut på moln efter att ha sett "Saturday Night Fever" på bio, för att dagen därpå gå och köpa soundtracket till densamma.
Att ni lyssnar och trallar på m i n musik skulle väl i och för sig vara kul om ni bara lät bli att göra den till er, som ni har gjort med de kläder som blivit mode igen. Det är ju v å r a gamla kläder, som vi en gång dissade och även om det nu har blivit mode igen så är det väl i första hand vi som var med som ikläda oss dem. Ja, ja, ni kanske bär upp dem bättre än oss 35-50 åringar, men det hör inte till saken.
För jag ska säga er... att så mycket roligt som j a g har haft i singoallablusar, tunikor och jeans tillsammans med ett par läckra boots, det finns inte. Vadå avundsjuk och patetisk?!
Hallå, det är min musik och mina kläder ni använder och jag tycker att det känns som om tjuvar rotar i mina byrålådor och stjäl mina saker, mina minnen...
Jag kom anyway ut ifrån samma affär med en svart blus och en röd långärmad top i en kasse. Ganska nöjd med min inåtvända diskussion med dagens ungdom.
By the way! Ett ypperligt citat av Frank Zappa.
"I have an important message to deliver to all the cute people all over the world.
If u're out there and u're cute, maybe u're beautiful,
I just want to tell u somethin'. There's more of us ugly
mother-ers than u are, hey, so watch out"
If u're out there and u're cute, maybe u're beautiful,
I just want to tell u somethin'. There's more of us ugly
mother-ers than u are, hey, so watch out"
Inlägg
haha! Jag gillar nog 80-talet bättre med tanke på kläder och musik :) Bra inlägg!!
SvaraRaderaProggmusik, visor och svensktoppbitar hade man ju s a s med sig hela tiden, så när "discon" kom var det något nydanande. Det var häftigt och fränt, det var dunka-dunka och Knut&Johanna. (ett diskotek som låg nere vid Skrapan i ett gammal hus)
SvaraRaderaMan hade också gillat "Livet är en fest", med Nationalteatern, men mest att de sjöng fula ord och att skivkonvolutet var annorlunda. Man var ca 12 år då.
Däremot hände det grejer när Nationalteatern släppte "Barn av vår tid", för man var just barn av den tiden. Det blev succé! För äntligen hade vuxna börjat att begripa hur vi ungdomar hade det.
Djävla Svensson!
Sen började några kusiner i Västerås att lyssna på dem i slutet av 1990-talet, och gick sedemera också och kollade på dem l i v e i Västerås. :-)
Om hur det förhöll sig med mitt första möte med Nationteatern, skall jag dokumentera i en senare blogg.
Ett tips! Försök att hitta reportaget från SVT när de intervjuar Peter Birro och hur han berättar vad som hände i Gbg när ungdomarna tog Nationalteaterns texter på allvar, i stället som se det just som sånger från en pjäs. :-)
Nationalteatern är en klassiker! Jag kommer alltid ha samma känsla när jag lyssnar på dem. En stark känsla är när vi åkte till Åland och lyssnade på dem på vägen dit. Minns du det Nina? :)
SvaraRaderaMamma: När du skrev om att du såg dem live i Västerås, var det samma gång som du fick den där Pin-knappen? :D
Med tanke på min musikbredd som många av er nog inte är medvetna om, lyssnar jag på både svensk hip-hop, death-metal, techno-dance-trance och musik från alla möjliga årtionden, inkludera även klassisk musik så vi öven hamnar nere i hundratal :)
SvaraRadera80-tal. Något nostalgiskt med 80-tal. Årtiondet lilla musen föddes till världen på ett sjukhus i sthlm (men tro för tusan inte att jag är sthlm:are, för jag är norrlänning in i själen!)
Har hört så många låtar som jag kommer ihåg från då jag var liten, men som jag varken har artist eller sångnamn. Sen dyker dem ibland upp på någon kompis spellista, och då kan jag inte låta bli att skrika: "Ge miiiiiiiggg!"
MvH Daniel