Barn!

Jag läser i Aftonbladet om att kungen slog sin syster när han var barn, för att hon hade sagt att han skulle bli kung när han blev stor. När familjens barnsköterska frågade kungen (kronprinsen/hertigen på den tiden) varför han hade gjort så mot sin syster, så svarade att han blev arg för han ville inte bli kung, han ville bli en arbetare i stället.

Barn säger som det är. Rakt av.



När jag jobbade på en förskola 1998-2000 fick jag veta följande av våra barn.

Att:

- man kan vara rädd för arbetare

- en bra kompis inte skär en i magen med knivar

- hon som lagar mat på dagis ser ut som en skrynklig apelsin i ansiktet

- öglor är rostiga och kan finnas på stenar i skogen, dem knyter nog mammor och pappor fast sina olydiga ungar på

- pappa brukar ha klänning ibland

- mamma tar bort sitt skägg med en liten tång

- häxor har spetsiga hattar och skrattar elaktkonstigt


De här kommentarerna finns i ett "Best of häfte" som jag satte ihop dec-99.
Jag jobbade på den underbara förskolan i tre år, eller rättare sagt vi jobbade där. Teamet.
Vi som blev oslagbara tack vare den unika kombinationen med föräldrakooperativ, Reggio Emilia filosofi och underbara barn som säger så mycket och gör så mycket.

Ingenting var omöjligt då, ty mottot "Barn äger hundra språk, men berövas nittionio" genomsyrade hela verksamheten. Man skulle se/lyssna/ta vara på.
Varje barn hade en vuxen som ansvarade för att det dokumenteras om henne/honom.
Man sammanfattade i slutet av veckan t ex vad barnet lärt sig, sagt och målat genom att skriva om det, plocka ihop fotografier och teckningar och sätta in det in en mapp som alltid var tillgänglig. Mapparna hängde på en vägg och hade barnets foto på framsidan, så när de hade lust så kunde de tar ner den (eller på något sätt be oss) och titta i den.

För ett par år sedan blev jag inbjuden till förskolan när den firade sitt 10-års jubileum.
Alla barn som som hade vistats där var inbjudna, liksom vi personal som kommit och gått under de här åren. Jag träffade de flesta av "mina ungar", de minsta var sex år nu och de äldsta elva och under tiden vi gick på rundvandring och tittade på det fantastiska vernissage som några föräldrar och en gammal kollega hade sammanställt till jubileét, så grät jag. Jag grät när jag fick kramar av barnen och för att jag liksom kom på att jag inte jobbade där längre.



Blevo jag miljonär så skulle jag omedelbart starta en förskola där ingenting skulle vara omöjligt. På det dagiset skulle det inte vara som IKEA´s bollhav, med lite personal och stor barngrupp (kan också liknas med de kommunala förskolorna) På vår förskola skulle vi ha tid för barnen, och man skulle liksom på mitt tidigare arbete skratta när man åkte hem, bara för att det hade varit så roligt och för att man visst att det skulle komma en likadan morgondag.