Extraliv

Lought out loud (lol) är en mycket rolig avstavning att skriva. Förr om åren tog jag avstånd från att lola och tyckte att det var för mycket av sådant trams, för så fort det chattades eller bloggades så var det asg(asgarv) eller lol för hela slanten i texten.

Jobbigast var det på en pokersite där bland annat jag var adminstratör och då det bara var playmoney det handlade om där, så blev alla möjliga och omöjliga människor medlemmar. Lolmaster1, dinmammalol, LoL-LoL-LoLipopp med flera gjorde att man ibland hade lust att söka upp och göra slarvsylta av dem. (längesen man använde det fula ordet förresten)

Men nu när lol har blivit omodernt så har jag hittat andemeningen i det och skriver det så ofta jag kan. Vännerna som jag chattar med frågar om jag inte kan sluta med det och jag undrar då varför.

Lol säger nämligen allt! Man asgarvar nämligen bort skiten/det roliga/det sjuka/det orimliga. Istället för att som ungdomarna uttrycka sig orka om allting, så skriver eller säger jag just lol. Kort, koncist och mycket sammanfattande.

Vidare är vintern här och jag har gått och fått ett extraliv nu igen. Det är inte bara i dator/tv-spelsvärlden sånt händer, utan t ex också när en sjukdom inte visar sig vara dödlig. Extraliv ska man uppskatta, men man ska också glädjas även om man "bara" har ett liv. Det gnälls nämligen mer än det levs. Om folk levde fullt ut, kom på att det finns miljoner saker att glädjas åt, ändrade sina val som de ändå i slutändan kommer att skylla på andra, så skulle det gnällas mindre. För det är ju trots allt som tomtegubbarna sjunger i visan: "en liten tid, vi leva här till mycket möda och stort besvär". Så då är det bättre att lustiga vara.