Apropå allting

Man ska nog komma ihåg att ingen är ett fuckface förrän man bestämmer sig att den blir till ett sådant. Jag menar bara det att hon eller han är ju bara en varelse av kött och blod ,(liksom oss själva)och bildar man sig den uppfattningen om denne, ligger nog problemet mer hos en själv än på personen man är arg och/eller besviken på.

Man tillåter och accepterar att bli kränkt och förnedrad, ty man kan faktiskt med ens fria vilja säga: NEJ, hit men inte längre! Och tro det eller ej, att det är fullt möjligt att använda hjärnan och lyssna på Stadshusets klockor eller vilka varningsklockor det nu är som ringer och varnar att: STOPP, DET BLIR INTE BÄTTRE, SNARARE SÄMRE!(eller rättare sagt det ringer ju för fan för KRIG!)

Men varför lyssnar man inte?

Jo, för man vill ju så gärna. Att det ska bli bra. För även om man har cyklat omkull på samma sätt och så många gånger, så kanske det fungerar denna gång. Men det är just det som det inte gör! För det är typ inte cykeln eller fuckfacet som det är fel på, det är snarare en själv eftersom man upprepar sitt eget mönster hela tiden. Cyklar omkull och skrapar upp hela kroppen, eller låter sig såras och får ont i hela själen...

Vad ska man göööööra då? Sitta hemma själv och glo, kanske?
Ja, varför inte? Vad är det för fel på sitt eget sällskap? Känner man inte sig själv så mycket att man är trygg att vara ensam med sig själv så bör man nog göra det först. Sitta och glooooo. Och ta reda på vem man ääääääääääääär. Det är mycket viktigare än att försöka luska ut/ göra andra till lags tills man blir överkörd och bitter och till slut börjar kalla folk för fuckface eller andra otrevligheter.

The thing is, att man "går på" (eller hoppas på/drömmer om) saker som man själv föreställt sig, och när det inte blir som man själv hoppas så är det lättare att skylla på andra. På dem som inte ens var med och planerade ens egna film/pjäs.

Om jag känner mig själv då? Nej, men jag tänker, tänker och tänker på vad/när/hur och varför saker gått fel i mitt liv och kommer på att den enda gemensamma nämnaren är att jag var närvarande alla gånger det hände mig något. Och där skulle jag till och med få medhåll av Dr Phil.

För övrigt ska vi grilla i morgon och det ska bli så roligt!