När alla andra har bekymmer

Mannen var omkring 1.90 cm, närmare 90 år och väldigt välklädd. I den ena handen bar han en "familjepizza-påse" med en begravningskrans och i den andra höll en blindkäpp. Han rundade träd, uteserveringsstaket, människor och hundar och Ingela och jag följde honom med blicken hela tiden.

- Men vad göör han? undrade Ingela
- Gör? Han är ute och går såklart.
- Det kan han väl inte, titta han går in i allting!
- Nej, han känner med käppen bara, han har nog full koll.
- Allvarligt, han känner inte med käppen, han vet inte var han är på vääg.

Den mycket äldre mannen hade nu skickligt tagit sig förbi en del av stadens A-lag, vinglande cyklister och stadsplanterade träd och "käppade" sig fram.

- Man kan ju inte gå fram och fråga vad han håller på med heller, tyckte jag. Det är ju kränkande, han vet nog vad han gör. En tuffingfarbror som är på stan, haha!
- Som är blind! sa Ingela. Han borde ha en ledsagare med, de brukar de ha.
- Vilka?
- De blinda.
- Nej, jag brukar då och då se synskadade som är ute på stan utan ledsagare, men jag kan hålla med om att det här är lite ovanligt. Han är ju så gammal.
- Jaa!

Jag bestämde mig för att lugna Ingela (och mig själv) för nu knackade farbrorn ordentligt i väggarna runt Dressman och liksom snurrade runt.

- Vart ska du?
- Vi går till farbrorn och frågar om han behöver hjälp, fast vi måste vara diskreta. Han behöver inte vara förvirrad...(fast ärligt talat trodde jag faktiskt det just då)

Sagt och gjort, vi gick iväg och fram till mannen och jag sa godmiddag.

- Godmiddag, svarade mannen med en klar och myndig stämma. Jag skulle till Öhrmans och jag tror att jag är på rätt väg.
- Ja, du är alldeles rätt, sa jag, det är alldeles runt hörnet här.
- Jaaa, jag har förstått det, men jag kanske kan få ledsagning den sista biten?

Såklart bjöd jag den äldre mannen min arm och vi tog de sista stegen till konditoriet som var hans destination.

- Tack så mycket! sa han med sin baryton och gick in genom dörren.

Kvar stod vi och gapade och tyckte gemensamt att det måste vara ett slags tecken, eftersom vi hade diskuterat hinder och krämpor innan han dök upp. En blind och mycket gammal man som vågade sig ner till stan mitt i fredagsstressen, bara för att... ja, det får får vi aldrig veta vad hans egentliga ärende på konditori Öhrmans var.

Begravningskransen i den behändigt och lämpligt stora pizzapåsen kanske hade något med saken att göra, eller så skulle han bara fika. Han är och förblir i alla fall Dagens Hjälte Alla Kategorier För Alltid för Ingela och mig som fått oss en tankeställare om vad man kan orkar och törs, om man bara vill.