Det har blivit strax morgon och söndagen den första december. Anders slaskade ju igår, så det lär bli enhimla braskande (läsa kylig) jul enligt alla gamla skrönor.

Dagarna har gått helt obloggande förbi och inte för det inte funnits att skriva om (tvärtom), men jag har inte tyat. Jag säger som Kristina i Utvandrarna, fast jag inte har någon Karl-Oskar, jag pratar med väggen i mitt sovrum och säger Jag tyar inte, Väggen! och den förstår direkt.

Hursomhelst har det varit en innehållsrik vecka. Jag firade en god och gammal (haha) väns femtioårsdag i måndags, köpte en almanacka med dansband från svunna tider som prydde varje månad för år 2008 och hon blev jätteglad, trots att jag vidhöll att Thorleifs & co var asfula i sina plyschdräkter.

På kvällen var jag och jammade med fyra stycken gubbar i min ålder. Vi spelade och sjöng Neil Young, Dylan, lite Joplin och avslutade med Hallå Du Gamle Indian. Jag fattade inte först att texten satt som en smäck i nacken, då jag inte har varken sjungit eller reciterat den på minst trettio år.

Tisdag och onsdag blev tevekväll. Det är ett mycket underskattat nöje att glo på serier, dricka vatten från sin träningsflaska och smygröka i sovrumsfönstret. Datorn och Facebook är tamigfan inte allt här i livet.

På torsdagen blev jag ombedd av Styrlund att hänga med till hans kompis Peter. Han (den sistnämnde) behövde en kvinnlig stämma till en refräng, så jag cyklade över och lade två stämmor rätt av i hans ljudisolerade bås. När jag gick till balkongen för att ta en cig så spelade Peter lite låtar och undrade om jag visste vilken den eller den låten var och mitt i alltihopa rullade Hallå Du Gamle Indian på. Jag försökte förklara för grabbarna om veckans synkronisering, men då var redan en ny låt på gång och det hela gick förlorat.

Veckans tema har definitivt gått i musikens tecken då den idag avrundades med att Johnny Rex and the Mr Boys vann hela tävlingen! Sexton hungriga band blev fyra och gick till final óch spänningen var mer än olidlig. Visserligen visste jag, eller rättare sagt kände på mig, att de skulle vinna, ty maken till spelglädje, scennärvaro och musikalitet har jag inte sett eller hört tror jag.

Första gången jag hade glädjen att uppleva dem var på deras releaseparty på Sigurdsgatan (gamla Village) i Västerås och redan då kändes det att "någon kommer att upptäcka dem snart" och det var inte svårt att skriva varmt om deras sköna blandning av Red Hot/The Hives i bloggen.

Men nu är det verkligen mer än strax morgon och jag tänker att om ca tolv timmar går den där överraskningsfesten för den nyss fyllda femtioåringen av stapeln. Jag måste tvätta bort sminket, sova och sedan fixa till texten till låten jag ska brista ut i sång till för henne. Det blir inte Hallå Du Gamle Indian, även om både text, musik och synkronisering hade passat, det blir en sång om gammal och god vänskap i stället, som finns i Tusen Bitar.