Det är när det stora, polska ovädret rullar in

Att göra när SMHI utfärdat Klass 1-varning*:

- Spamma vännerna som är med in den informella gruppen Våga-Vägra-FB, om att just bli med i Facebook.


- Laga mat och baka för att sedan frysa sedan in det till varmare dagar, då man inte pallar stå i ett kök för länge.


- Ta fram en bok eller tidning, (vilken som helst) blunda och peka ut en mening att filosofera över.


- Leta reda på en schysst låt från datorn, mp3n, ipoden, mobilen, kassetbanden, skivorna och skruva upp volymen.


- Dansa till låten.


- Eller låt bli, det är också ett val.


- Skriv ett personligt brev till någon med papper och penna. Hitta ett kuvert och lägg sedan brevet så du kommer ihåg att posta det när det slutat att regna.



- Rensa bland dina "Bokmärken" på datorn.



- Lägg till min blogg där istället (eller låt bli)




*Väderutveckling väntas som innebär vissa risker för allmänheten och störningar för en del samhällsfunktioner. Läs mer om definitionerna här

Sommar och andra glädjeämnen

Jag började dagen med att hitta och lyssna på "Sommar med Cornelis 1983" när jag egentligen bara skulle kolla vilken som var värd för dagen. Sommar i P1 firar 50 år i år och med det låter Sveriges Radio oss lyssnare välja och vraka bland en massa godbitar som sänts genom åren. För mig blev det inte så svårt då jag älskar att lyssna på trubadurer i allmänhet och Mr Cees (Kejs) i synnerhet. Han visste vad han talade, diktade och sjöng och hade liksom full koll på hur det var att gå i trasiga skor, och inte bara i sina egna.

I vintras då jag visserligen låg utan skor i min säng, men likväl trasig, sjuk, ledsen och synnerligen pissed of på det mesta, så läste jag boken Ett BLUESLIV - berättelsen om Cornelis Vreesvijk av Klas Gustafson.

Pocketupplagan fick följa med ned i badkaret där den blöttes upp en smula (ni kommer få tillbaka den som inbunden, Hanna och Jocke)och framför spisen där virginoljan fläckade ner vissa sidor, då jag fick hålla upp boken mot den fula och stora lampan med lysrör för att kunna läsa medan jag lagade mat. När jag sedan kröp ner i sängen igen och kollade på dokumentärfilmerna om Cornelis så upplevde jag det facinerande då han fanns där på skärmen och sa de saker som boken just berättade. Samtidigt.

För ett par år sedan hade jag dessutom glädjen att se och höra hans gamle kompis Ewert Ljusberg uppträda i Västerås. Ljusberg bjöd på flera timmar med visor, anekdoter, imitationer (av bl a Vreesvijk, Fred Åkerström och Evert Taube)och hoppfulla lyckönskningar om att vi medborgare ska reagera mera och tillsammans med sådana människor kan jag inte annat än känna mig trygg och road.

Idag fortsatte det i roandets och på något sätt trygghetens tecken. Jag fick besked om olika åkommor, där någon var positiv medan en annan var rätt trist fast ändå inte överraskande. Mina smärtor kommer att vara kroniska, dock inte dödliga och det betyder att jag har all tid i världen att göra vad som helst. Så jag kör på.

Och ni som kommer att lyssna på "Sommar med Cornelis 1983" genom att klicka er fram via "Sommar i P1", och som till och med känner mig, kommer såklart att förstå varför jag blev på så gott humör då jag fick avsluta dagen med "Sommar med Cornelis 1983 - del 2

Lots of love!

Beslut

Jag stängde av ljudet på teven efter att Danmark hade gjort 1-0 och fortsatte att kolla LOST på datorn i stället. Tittade då och då på resultatrutan uppe till vänster och hoppades att nollan skulle ändra sig till minst en etta, men det hände aldrig.
Efter matchen surfade jag runt och läste vad olika tidningar hade satt för rubriker om förlusten och hittade "Gula skor ett dåligt omen" hos dn.se. Journalisten gjorde jämförelser med kvalmissen 1988, då Kenneth Andersson missade en straffspark mot Lettland. I gula skor.

Idag är det val till Europaparlamentet och jag ska såklart gå och rösta. Även om jag är en "politisk" person i allmänhet och tycker att svenskarna har blivit ena krakar att våga uttrycka sina åsikter i synnerhet, så hoppas jag ändå att de tar sitt ansvar och går och lägger sin behöriga röstsedel i lådan.

Men visst ja! Man ska inte engagera sig för mycket i samtiden och uttrycka sig om odemokratiska frågor, för då får man räkna med och får skylla sig själv att få sina fönsterrutor krossade gång på gång och bli hotad till livet om man inte lägger ner. Det finns så mycket andra saker att göra istället för att reagera och tycka till om hur det är i samhället.

Förresten kan man ju uppfattas som en kommunist eller något annat konstigt så det är bättre att hålla käften offentligt och bara klaga i fikarummet eller hemma i köket. Och som sagt, man har ju hört vad som händer med folk som tjafsar...

http://kazanna.blogspot.com/2007/03/det-kom-en-sten.html

Updating

I vintras när jag mådde som sämst och läkare var bekymrade, så gjorde jag uppehåll med bloggandet och puttade istället in roliga små youtube-klipp här för att hålla humöret uppe. LExpressenbloggen lade jag också i träda, eftersom man ändå slutade att uppdatera lokalsajterna och inte längre hade råd att låta oss fortsätta med lunch och fikatest. Trist, trist.

Vidare hittade jag tillbaka till Facebook och började hänga där igen, men dit fick jag inte bakåtsträvarna Jofa och min namne Sussi, inte. De påstod som alla andra ansiktslösa att de har ett liv. Bah, säger jag bara. Det är ju på Fejjan som chatten, pokern, Mafi Wars, folket, sökmotorn, grupperna, höjdpunkter, förslagen och alla tester finns. Det är väl livet i ett nöstskal i alla fall?!

Dagens höjdpunkter:

- När jag spöade några stöddiga boys i poker, inkasserade 400 SEK som jag skrattande överförde hela vägen till internetbanken.

- Habanera ur Carmen på repeat

- Robin Söderling vinst som gjorde honom klar för final i Franska mästerskapen i tennis

- Att Sverige möter Danmark i fotboll i morgon

Över 8 år sen men ganska aktuellt ändå

Datum 2001-03-05
Nu är det så gott som omöjligt att ladda hem från Napster.
Transfer Error!!! Det är vad man får när låten har 15% kvar och jag blir utan Neil Young och bara vill slå på tangentbordet, men jag bor här i alla fall och trivs, och kommer aldrig mer att bo utanför stan. Kanske i någon annan stad, men aldrig utanför.

Även om det är alldeles för djävligt väder ute eller en helt vanlig trist söndag, så räcker det med och öppna balkongen, alternativ fönstret, för att se och höra att det finns liv där ute. Det är alltid någon som kurar i vinden och är på väg hem eller någon annanstans och det går inte tio minuter mellan gångerna som bilar som kör förbi. Det trivs jag med. Vill h a rörelse.

Och av en händelse så bor ytterligare några blobbare* här som tydligen tycker som jag. Karin, Minny och Blondie;
Hello neighbours!

Åldern, och dess betydelse, är något som ansträngt min hjärna den här helgen.
Är det precis som storleken oväsentlig? För så säger man ju i alla förbannade bilagor till kvällstidningar, att storleken inte har någon betydelse.

Åldern då?
Vet inte...
Vet inte!!

*Blobben var ett community för västeråsare

Inför det som sker

Jag anser att man alltid är i livets slutskede om man inte längre (eller någonsin kunnat se)ser meningarna med livet.
De finns där och är lika många som sätten det finns att dö på, alltså ungefär minst flera miljoner. Tyvärr försöker ju de flesta av oss bara ständigt att överleva
t ex genom att undvika farliga saker och för det mesta är vi totalt blockerade för att se alla ofarliga och underbara saker som pågår hela tiden.
Därför är den psykiska statusen "i livets slutskede" mer förnedrande än den rent fysiska.

Åh nej, en sån där jobbig jävel, tänker du som inte känner mig och råkat hamna här i min blogg. Åh joooo, jag är en sån där som hoppar av förtjusning när något smakar bra eller doftar gott, en sån som man sätter etiketter som hypomanisk och/eller bokstavskombinationsmänniska på, bara för att jag älskar att bekräfta när saker känns bra.

Naturligtvis gråter jag och blir förbannad över saker också och visar det det nästan omdelbart, men jag har ändå lättare för att hylla det roliga, goda, smakfulla, trevliga, förtjusande, vackra och underbara i livet. Vi har inte fem sinnen (nu citerar jag bara vetenskapen) för inte. Hela tiden är vi med om oerhörda sensationer från sådant vi hör, ser, smakar, doftar och känner och i egenskap av mig själv är det förvånande att inte alla ser såna saker som, om inte kanske just mysterium, men i alla fall upplevelser som tillhör alla miljoner meningar med livet.

De(ni)som känner mig undrar nog säkert varför jag måste förtydliga mig nu, då mina åsikter ju skyltats sedan min nätdagboks (ja,ja blogg då) första blad i slutet på nittiotalet. Jo, det är så här gott folk, att detta kanske kommer att vara ett av mina sista inlägg och i egenskap av hovnarr (nej, såna finns ju inte längre (var vänlig att googla på hovnarr) och drama-queen måste jag ändå förtälja detta även om det också kan vara Much Ado About Nothing.


- Lev livet som om ni åt något gott och inte ville att det skulle ta slut för fort. Men låt inte bli att smaska på för det.

- Jag är ingen Socialstyrelse som rekommenderar skivor bröd/dag eller dylikt, men se till att SKRATTA flera gånger om dagen. Det är en skymf mot ditt själva varande att låta bli.

- Titta på din omgivning som om det vore första gången.

- Tänk på att ibland behöver man vara galen för att stå ut och att det inte är en slump att The Ark gjorde en låt om det.

- Glöm aldrig att brista ut i så mycket dans/sång eller what ever du vill. Eller låt bli om du inte känner för det.